Roger Andersson 1948-2016

splash_format_roggan_1

Idag är det sorgens dag. Roger Andersson har lämnat oss, 67 år gammal.
Alla AIK-are vet nog vid det här laget vem han var och läser du detta och skakar på huvudet; sug in allt du kan läsa om denna fantastiska människa, för vi kommer aldrig få någon som honom igen.

David Lillieström Karlsson minns Roger ”Roggan” Andersson och hans betydelse för honom och många unga killar före och efter hans tid i AIK

Roger ”Roggan” Andersson

Roger, eller Roggan som han ofta kallades, var materialförvaltare klubben från 1971-2013. De meriterna som kom med säsongerna i A-laget, samt alla fina ord från före detta AIK-stjärnor, är lika fina som de är befogade för en människa som Roger.
Jag är så glad att han fick se sin fana bli hissad i taket och kunna vara med på hyllningen av guldhjältarna och honom själv, för några veckor sedan.

Men anledningen varför jag skriver detta stycke är för att jag vill att alla AIK:are ska få veta allt fantastiskt han gjorde för oss juniorer när han tog över oss, 2007.
Det kanske låter som en enklare uppgift, men när ni läst klart denna text så kommer ni tycka annorlunda och förstå hur mycket han betydde för oss unga killar.

Roggan guld

 

Det var en solig vårdag, 2009, och jag ska ha min första träning på Ritorp. Jag går i nionde klass hemma i Huddinge men jag har precis gjort klart med AIK inför hockeygymnasiet kommande höst. Rickard Franzen, som då var junioransvarig, hade ordnat en rundtur för mig på skolan och nu skulle jag vara med på en skolträning.

Det var en vanlig vardagsförmiddag men ändå låg allt prydligt och välkomnande när jag kom. Efter träningen tog Roger mina svettiga underställ och muttrade något om att jag skulle gå upp och äta lunch och att tvätten var klar när jag ätit. Förvånad och lite rädd över hans buffliga uppsyn, löd jag snällt.

Jag och åt min lunch och ”Frazze” beskrev Roggan som en legend. Jag nickade, men insåg såklart inte vidden av den beskrivningen då. För när jag satt där visste jag inte hur ofantligt mycket Roggan skulle betyda för min tid i AIK. Jag var också ovetandes om hur den där mannen skulle visa sig vara en av de finaste, mest omtänksamma människor jag träffat.

När jag kom ner från lunchen låg min tvätt ihop vikt, rykande färsk från torktumlaren.

AIK:s hockeygymnasieverksamhet på den tiden stod inte i parantes med varken klubbens sportliga eller ekonomiska verklighet. För den var helt fantastisk. Jag hade en underbar tid där. Allt tack vare en grupp personer som älskade klubben. Anders Gozzi och Rickard Franzén från kansliet och på isen stod Mattias Jonsson för klubb- och skridskoteknikträning i världsklass.

Du hade tid att stanna kvar och träna extra efter passet och du fick lunch i magen innan det var dags för skola igen.

Detta engagemang är grunden till att så många av oss unga tog oss upp i A-laget och fick Rogganhjälpa klubben på sin resa. Och Roger var navet i den grunden.

Alla vi: från Christian Sandberg och sist Robin Kovac har gått den vägen med Roger ständigt servande i bakgrunden.

Men Roger hade inte bara hand om J20 nere på Ritorp, utan också alla som gick på hockeygymnasiet. Så vi pratar om tre årskurser, hockeyspelande tonåringar från J18, J20, damlagen, plus de få som gick på hockeylinjen men inte tillhörde AIK. Roger hjälpte ALLA. Han fixade med tvätten så alla skulle ha rent till sin eftermiddagsträning och han hämtade matlådor så vi hade lunch att äta uppe i cafeterian innan det var dags för nästa lektion på andra sidan tågrälsen.

Och frågar du alla som gick hockeygymnasiet så kommer alla vara eniga om att inget skulle funka utan honom. Även fast de utomstående kanske var lite rädda för honom, haha.

Bortskämda

För oss juniorer i AIK så var vi, från dag ett, bortskämda med en service av yttersta världsklass. Allt var kliniskt rent och allt från fysstrumpor till hockeyutrsutning låg perfekt upphängde, dag ut och dag in.

Han var där först och gick absolut sist. Det spelade ingen roll om vi kom hem tre på morgonen efter 12 timmar i buss. Han konkade in allt och medan vi andra åkte hem i ilfart mot våra varma sängar så stannade Roger kvar och satte på sina tvättmaskiner.

Ibland hann han inte ens hem, utan sov på massagebänken för att allt skulle vara redo för skolträningen nästa morgon.

Däremellan skjutsade han oss som spelade med A-laget från skolan till Hovet, ifall vi inte hade möjlighet att få med oss trunken på egen hand. Han gav hos en väldig disciplin samtidigt som han hade nära till skratt. Denna närvaro och engagemang hade han sju dagar i veckan, alla dagar av en hockeysäsong.

Inte ens när han hade njursten och mjältbrand i foten klagade han. Han var lite över 60 år gammal då. För de sist åren svek hans hälsa och ledningen fick i stort sett- kärleksfullt- tvinga honom att sluta.

Jag glömmer aldrig

Jag kommer aldrig glömma alla härliga historier du berättade för oss när vi satt med läxorna i omklädningsrummet kök, mellan skolan och eftermiddagsträningen.

Jag kommer aldrig glömma ditt skratt som flytt ihop till en dundrande hosta som en följd ditt ihärdiga rökande på din bänk utanför omklädningsrummet.

Jag kommer aldrig glömma ljudet av din stora nyckelknippa som slog mot ditt ben när du vankade runt i korridorerna på Ritorp.

Vi spelare åkte hemifrån vid sju på morgonen och kom inte hem förens vid nio på kvällen. Där emellan var vi i skolan och på Ritorp. Du träffade laget mycket mer än din egen familj. Du fick en ny familj där Roger var pappan.

 

Du uppfostrade alla oss snorungar Ritorp.
Du förkroppsligade AIK.
Vi sa det nog aldrig till dig hur jävla mycket du betydde för oss juniorer, men nu får alla AIK:are veta det åtminstone.

Du är solen på vårt emblem.

Vila i frid.

David Lillieström Karlsson

 

 

 

 

 

 

 

Annonser

Om Black Indeed

Hockey är min passion. Personliga tankar om hockey i största allmänhet även om AIK alltid är #1.
Det här inlägget postades i A-laget, AIK, AIKJ20, Allmänt, Hockey och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.